Abd-al Rahman och det Egyptiska Debodtemplet
Runt år 750, under den kristna eran kom en ung Umayyadprins att undkomma abbadisernas slakt av hans familj efter att han hade rest till Nordafrika på en märklig resa för att undkomma sina förföljare kom han fem år senare till den västligaste utposten av det muslimska riket, det gamla romerska Iberia som nyligen bytt namn till Al-Andalus på det vackra arabiska språket.
Hans namn var Abd-al-Rahman och han var sonson till den sista Umayyadkalifen vilket gör honom legitim bland de allra ädlaste av araber, den sista arvingen av ökenkrigarna som var följeslagare till Profeten själv – när nu hela hans familj hade utplånats av en ny dynasti som tog avstånd från det förflutna och också hade lämnat den fantastiska staden Damaskus och förflyttat islams huvudstad till Bagdad, en formidabel och fantastisk ny stad som hade byggds upp i cirklar vid floden Tigris.
Abd-al-Rahmans mor var berber vilket tillät honom att manövrera politiskt i Al-Andalus och vann därmed lojalitet både hos de syriska och berbiska lägren, han kom att bli ny landshövding och så småningom erkänd som emir av abbasiderna. Nöjd med deras politiska gärningar dömde de honom därefter till evig exil i den motsatta änden av världen när Abbasidernas närvaro hade utvidgats ända till västligaste Kina.
I landet Al-Andalus, övertygad om att han skulle dö, vilket skedde nästan fyrtio år senare, långt från sitt älskade Damaskus kom Abd-al-Rahman att ägna en stor del av sitt liv åt att konstruera en serie av palats, trädgårdar och minnestempel (Qiblan i Cordobas moské är inte precis riktad mot Mecka utan mer som om den hade varit i Damaskus) som på något sätt ämnade återskapa det förlorade paradiset för alltid. Han byggde även upp ett nytt Rusafa, staden för Umayyadernas reträtt och slaktplats söder om Eufrat, i utkanten av Cordoba. En arabisk poet som nära döden i sina botaniska trädgårdar komponerade vackra dikter till en palm, berörd av tillståndet i exil som band dem båda långt ifrån sin naturliga miljö och utan möjlighet att återvända (“… Oh palm! Du är också fast i detta främmande land…”).
Endast omgivet av palmer och på utländsk mark likt Abd-al-Rahman står det egyptiska templet Debod (Debod Temple Gardens) i Madrid sedan 1968 som en vacker blomma i ett annat land som en gåva för samarbetet med den spanska regeringen med att rädda templen i Nubien som hotades på grund av byggandet av dammen i Assuandalen.
Paul Oilzum
Tillägnad Isis, och mer än 2000 år gammal, är detta det största och bäst bevarade templet utanför Egypten. Om du besöker den och samtidigt hyr logi Madrid , kommer du att inse att det inte finns mycket som överträffar stadens egyptiska tempel.
Ãversatt av: Henrik Johannesen
Kontakta mig
